Hell Ride

Jaha, back on the far side. Har varit ett väldans skönt jullov, lite har gjorts i stora mängder och på många sätt! Var trevligt att träffa familj och kompisar, hur kul det än är att vara i Seattle så e det fortfarande lika trevligt att vara hemma. När jag tänker på det är det lite skumt att ha tre hem; ett i Stockholm, ett i Uppsala och ett här. Har kanske nån sort snigelgen, oavsätt var jag är känns det som hemma, kändes som jag aldrig varit borta när jag gick ut och skulle handla idag. Var ohyggligt lätt att återanpassa sig till att prata svenska igen, men jag var lite orolig för att det skulle va jobbigare att börja snacka engelska igen men så var det inte, welly good!

Resan hit var dock en riktig jävla rysare på 27 timmar!!! Upp tidigt som Zlatan för att hinna med planet till London som gick i ottan. Trevlig överraskning var dagy-reunion med Annso och Linnéa på planet, den förstnämnda sa jag iofs bara hej till men Linnéa satt jag av en ren slump bredvid så vi hann snacka ganska mycket. Hon var på väg till Atlanta där hon ska tillbringa vårterminen på ett utbyte, inte helt olikt min egen situation. Självklart ville hon att jag skulle dela med mig av min otroliga USA-erfarenhet men jag misstänker att hon inte blev så mycket klokare, visdom som: "Smaka åtminstone på den gula snön, det kan vara öl" e ju inte direkt USA-specifik. Hur som helst var det grymt trevligt, hon tillhör helt klart kategorin människor som man borde ha hållit kontakten med.

Tror att blotta ckocken av att va uppe så tidigt fick min brakförkylning att hålla sig i schack den första flygningen, på atlantflygningen däremot hade den kommit ikapp och nått tidagare oanade höjder. Fy Fan för o flyga med förkylning alltså. Feber och kallsvett, ont i huvudet, halsont och kroppsvärk, snor och hosta, lyckost alla som satt i närheten! Trumhinnorna gjorde bara lite ont men bihålorna desto ondare. Fantastiskt obehaglig känsla när det börjar sticka inne i skallen och i ögonen och man hör pipande ljud innifrån. Kom att tänka på att ett flygplan måste va det ultimata stället om man e ute efter att smitta folk. Eftersom det e samma luft som cirklerar runt så spelar det ju ingen roll var man sitter, även om man nyser längst bak så kan man smitta människorna i 1a klass, såna j-a free frags.

O'Hare i Chicago var ganska stort, man var tvungen att ta ett tåg mellan de olika delarna. Som en liten fortsättning på tidigare inlägg om amerikanska flygplatser så kan jag säga att den va aningen bättre än Newark, men inte mycket mer. Tyvärr fick jag ganska många extratimmar där eftersom planet var försenat. Vet inte om man ska va förbannad på att piloterna inte var i tid eller tacksam för att dom inte bestämde sig för att lyfta utan dom. Sista sträckan var så bumpy att dom bara slog av bältesskyltarna typ 10 min på hela resan. Själv hade jag sån "tur" att jag i mitt komalika stadie inte hade druckit nått, men övriga resenärer ställde nästan mangrant upp sig i kö till muggen när skyltarna slogs av, såg lite ut som dom hade Systemet-rea längst bak i planet.

Om jag ska sammanfatta det positiva med den här resan blir det, förutom att träffa Linnéa, helt klart att jag inte kände vad flygplansmaten smakade. Problemet var dock marginellt eftersom jag lyckades somna innan de serverat den enda riktiga måltiden på långflygningen över atlanten, och när jag vaknade hade nån tjockisjänkare redan ätit upp min portion...men jag e inte bitter, han behövde säkert de extra kalorierna eftersom han skulle sitta stilla på arslet i 10h!